RiotMinds forum

Officiellt forum för Trudvang, Drakar och Demoner & Götterdämerung. Official forum for Trudvang Chronicles

Värld och inspiration

Ödesbarn och vidare! (spelkrönika)

Ett forum för spelvärlden Trudvang. Här ska diskussioner och frågor om Trudvang ställas.

by Råttfångaren » 12 Jul 2018, 01:49

SL:ar Trudvang nu under sommaren och har för en aktiv krönika över de händelser som sker i den pågående kampanjen. Då jag ser att det är lite smalt med spelrapporter i trudvang delen på forumet och att sådana rapporter tidigare har givit både glädje och inspiration till mig själv så tänkte jag nu publicera dessa krönikor här ;)
Kampanjen som spelas är i grund och botten Medusa Games Ödesbarn. Dock så har jag varit mkt frikostig i mina modifikationer för att få det att funka bättre med min vision av berättelsen och karaktärernas egna berättelser. De som läst äventyret i fråga kommer snabbt märka att vissa karaktärer är utbytta, har nya namn eller bytt kön. Metaplotten i kampanjen är också en annan då endast första delen av askhöst finns och jag var sugen på att jobba med en specifik intrig som antagligen kommer leda in i Stenhjärta. Det finns dock självfallet spoilers för Ödesbarn i rapporten så om någon kommer spela detta äventyr så är det tips att inte läsa denna krönika (även om det tar ett tag innan nån viktig spoiler dyker upp...)

Bakgrund
Bakgrunden till denna kampanj är etablerandet av en utpost på gränsen till Vildland. Detta för att äga en utpost emot vild- ländarna och Svartlidens horder av troll och andra oknytt. Mannen bakom denna plan är mittländaren Chall Kalman, en före detta handelsman som nu för tiden hänger sig åt sitt kall att bli byggherre. När han fick höra om att det norr om Timmerskogen och Ysolt fanns ett stort område som mer eller mindre inte var bebyggt fick han idén att använda det området för att etablera en utpost, både som försvarspunkt mot Svartliden och Vildland och även som handelsstation med vildlänska pälsjägare och de få byar som kanske fanns i området. Chall hade även en livlig dröm om att kunna idka handel med alfer som enligt utsago skulle leva i de djupaste skogarna. Han hade under sina resor i Vastermark, Mittland och Osthem sett de olika företeelserna som de olika världs- delarna hade att erbjuda och funderade på hur resultatet av att blanda samtliga delar i ett område skulle se ut. Han kom i kontakt med dvärgen Burldur och stormländaren Hallbiorn som båda fastnade för Challs karisma och drömmar.

För ungefär tre år sedan började Chall att planera hur det skulle vara möjligt att kunna bygga en utpost ungefär en månads resväg norr om Ysolt. Han spenderade lång tid med att resa runt i byarna i Dranvelte och Vortland för att finna hantverkare, gårdsmän och andra kunniga personer som skulle kunna tänka sig att följa med och bygga utposten mot löften om orörd mark och andel av handeln.

Våra Hjältar
Donja
Donja kommer från en mittländsk ryttarkarlsfamilj och är den äldsta i en skara av fem välartade (och bortskämda) barn. Hennes känsla av att vara ämnad för något stort och särskilt ledde henne att lämna familjehemmet vid 20 års ålder för att bli skald. Hon har försörjt sig som dansare, sångare, och med hjälp av den nätta summa som hennes ömma mor och far skickade med henne på resan. I sin strävan att bli värdig att initieras i det ärorika Sqwildhugla-sällskapet gav hon sig sedan ut i skogarna för att skaffa sig nya inspirerande erfarenheter. Hon har alltid fascinerats av skogsväsen och deras kultur. Hon skulle tyvärr finna att det krävdes mer än äventyrslystnad och ett öppet sinne för att klara sig i skogen. Efter en tid gick hon vilse, och utsvulten och illa tilltygad fann hon till slut ingen annan utväg än att bönfalla skogens väsen om hjälp. En gosselik gestalt i en dräkt av löv uppenbarade sig till hennes undsättning, och lotsade henne ut efter att ha uttalat den här besvärjelsen:

Den som skogens mörker har gjort blind
Tar upp för ner och bok för ek
Tar luden mossa för en spädbarnskind
Som en moder, blind av kärlek,
Ser sin trollunge som skön,
Ser rosig hy när den är gyttjegrön.

Mitt löfte är:
Jag lösgör dig ur skogens mörka famn.
Om du ger mig, om nio månvarv,
Ditt barn, som saknar fadersnamn,
Det barn, som skogen har till arv.

***
Snart anade Donja att hon var havande, antagligen med en bortbyting. För Donja blev det här bekräftelsen på hennes säregenhet – och hon tog det som sitt nya kall som skald att upprätta en överskridande människo/troll-skaldtradition. (Vid äventyrets början har det gått knappt två månader sedan händelsen i skogen inträffade, men Donja minns inte så noga.)

Donjas längtan efter att stå i centrum och hennes passion för skogstroll har lett till att hon med glädje delar med sig av sin historia för de människor hon möter vid värdshus och skaldsammankomster. Den lättsamhet och kärlek hon hyser för sitt sällsamma öde ger upphov till en del höjda ögonbryn. Än mer förbryllande för hennes omgivning är den glädjefyllda förväntan med vilken hon emotser sin förlossning. Hennes vänner (för vilka hon med skälvande allvar har upprepat besvärjelsen som uttalades över henne) undrar om hon lever i förnekelse över det faktum att barnet antagligen kommer fråntas henne av skogstrollen. Någon har vågat föreslå den vansinniga möjligheten att flickan föreställer sig att hon själv ska följa med trollen, och ingå i deras gemenskap, efter att hon skänkt dem ett barn. ”Inte skulle hon det”, har då någon annan genmält (en beundrare), ”Vår Donja har bara uppgått i en av sina faser. Du ska se att innan mjölken sinat i hennes bröst har hon glömt trollskrället och är tillbaka med oss, skrattande och sjungande på krogen.”
”Inte det?”, har då ytterligare någon annan muttrat (en gammal bekant). ”Med den nonchalans och ointresse som hon lämnade sina gamla föräldrar och syskon, tycks det som hon bestämt sig sedan länge för att överge sina artfränder.”


Donja är 30 år gammal, 175 cm lång, och har långt, tjockt brunt hår i en hög tofs. Hon har ljusbruna ögon (som hon i sina sånger drömmande liknat vid årsringarna i ädla stubbar). Hon bär helst en rödbrun, urringad, ankellång klädnad, uppslitsad till låren, med en svart, huvad mantel.

Wendl
Wendl Ålder- 23 Längd- 178 cm Hår- Blont, långt, flätat Ögon- bruna Ansikte- hög panna, skrattgropar.

Wendl är en av dom många oäkta sönerna till lydkonungen Eogann Tvegifte av Saldimargadh. Modern var en ung ålmånglerska vid namn Moira. Wendl växte upp med modern men har alltid vetat om vem hans far är och blivit nära vän med flera av sina oäkta bröder och systrar. Kung Eogann sökte ständigt efter sätt att sysselsätta sin stora kull bastarder. Många tog arbete på ett värdshus i kungens regi, men Wendl visade sig ha gott huvud och skickades att studera i kloster i Ildebad. Han var lärjunge till den strikte gavlianen Thirbaut, en äldre virann från Bysante som gärna delade ut rapp med sin stav. Under tiden i klostret upprättade Kung Eoganns äkta dotter och tronarvinge Dawindra kontakt med Wendl. Hon tyckte att deras far tog för lättsamt på sitt ämbete och oroade sig för trolösheten hos flera av dom andra lydkonungarna och ville därför knyta kontakter inom inom kyrkan, såväl som andra institutioner inför sin egen tid som lyddrottning. När Wendl avslutat sin utbildning såg Dawindra till att han skulle få följa med på handelsmannen Chall Kalmans expedtion norrut för att uppföra Stormvakt. Dawindra tyckte att det skulle vara nyttigt att Wendl följde med, dels för att försöka hålla den nya staden gavliansk och därmed minska inflytande av främmande makter, och dels för att ha en familjemedlem på plats.

Wendl är av medellängd, med blont hår som han ofta bär i tinningflätor. Under hans höga panna finns ett renrakat ansikte med bruna ögon och skrattgropar. Wendl är karismatisk och intelligent. Han tycker om det goda i livet, men frossar sällan i något. Han föredrar vin framför mjöd och är noggrann med sin kost, eftersom han är rädd att ärva sin fars kropp. Eogann kallas ofta för Hoslöse på grund av att han lika ofta verkar ha byxorna vid anklarna som runt midjan. Detta starka libido har Wendl ärvt och det är hans största last. Wendl är oftast klädd i särk och bär enkla utsmyckningar av ek och järn runt handlederna. Kring halsen hänger den typiska bloddroppen, som är ett tecken för nidendomen.

Wendls Brev:
“Käraste syster Bristen på brev från Saldimargadh oroar mig djupt, efter att jag fått höra om tillståndet i Dranvelte från en riddare som kom till oss söderifrån. Han talade om att gårdar sätts i brand och att man rustar för krig. Han kunde inte svara på vilka sidor som deltar i stridigheterna, men som jag förstod det kan det ha att göra med mordet på Miger Ovus? Dessutom undrar jag, har han blivit ersatt än? Jag ber till Gave för din, fars, min mors och alla våra systrar och bröders säkerhet. Här i norr börjar saker hända. Kyrkan blev snabbt färdigställd och jag har en församling på omkring 30. Till mitt förtret har Chall Kallman tillåtit en blotpåle i vår by. Man ser den från ekkyrkan, vid Gave! Angående stormländarna visade Stormehansan tidigt sitt rätta ansikte när dom en natt försökte mörda en av mina närmsta färdkamrater efter en dispyt. Kallman sympatiserade i det avseendet med vår sak men beklagade sig över brist på bevis. Men jag ämnar iaktta Stormehansan noga för att kunna bistå med bevis nästa gång. Kanske kan ni skicka en lojal infiltratör? I övrigt är allt väl. Två gånger under vår resa gar mitt liv varit allvarligt hotat, men jag har bägge gånger med Gaves hjälp klarat mig ur knipan. Jag ska berätta allt när nu vi återser varandra. Slutligen skulle jag vilja be om ett extra tillskott silver, för att kunna utöka mitt eget och kyrkans inflytande. Sänd vår far, Aldride och dom andra mina hjärtligaste hälsningar. Gave vare med er ~Din trognaste bror Wendl”

Stormaheidur
Stormaheidur från Nyböle, som hon presenterar sig själv, är en giftasmogen ungmö från Töve, en by sydväst om Runebelt. Som lärda människor kanske kan gissa från namnet, eller på hennes två Nävsymboler vad dom nu heter, är Stormaheidur inte någon etnisk mittländare. Hennes morfarsfar, Stöng Storslev, var en inte särskilt framgångsrik plundrare från Junghart som under en räd antogs vara död av sina fränder och lämnades kvar. Storsleven tolkade detta som gudarnas vilja, och beslöt att grunda en gård på den bördiga jord där han hamnat.

Stormaheidurs familj försörjer sig på jordbruk, men somrarna ägnar Stormaheidur enkom åt narvalsjakt. Tillsammans med sina syskon ger hon sig ut till havs för att stanna hela årstiden vid ett grund runt vilket isen smälter långsamt, dit en flock narvalar vandrar varje sommar. Narvalsjakt är inte så farligt som det är tålamodskrävande, då det mest går ut på att vänta, hålla vakt och att bo väldigt obekvämt under en lång period.

Trots att hon är ganska dumdristig och knappast kan kallas tålmodig, ser Stormaheidur på sin uppgift som narvalsjägare med stort, närmast religiöst, allvar och skulle aldrig drömma om att på något sätt ta lätt på sitt kall. Eftersom hon är i princip oförmögen till egen eftertanke har hon för vana att lyda sina föräldrar och gudar utan invändningar, då hon är övertygad om att de vet bäst.

Familjen på Nyböle lever ett ganska stillsamt och bekvämt liv, möjliggjort genom Stormaheidurs skicklighet som narvalsjägare. De har en något ansträngd men fungerande relation till invånarna i den närliggande byn Töve?, som ogärna bjuder in stormländare till sina hem, men gärna byter lergods eller ostar mot det eftertraktade valspäcket och elfenbenet. Stormaheidurs föräldrar är av uppfattningen, att de kan stå ut med gliringar och antipati så länge de får dyrka sina gudar och bo kvar på sin gård. Dessvärre har denna samvaro ansträngts avsevärt sedan Stormaheidur växte till sig.

Stormaheidur har en ganska förvirrad inställning till sin religion och kultur, då hennes enda vägledare i Gerbanis varit hennes föräldrar. Det hon saknar i kännedom väger hon upp med en stark tro och övertygelse. Hon har fått en orubblig uppfattning att hon i egenskap av det äldsta barnet bär ett ansvar att alltid vara en sann krigare i Stormes avbild och att det är hennes digra uppgift att värna familjens heder. Detta är gott och väl under sommaren, men under den långa vintern när inget annat finns att göra än att vänta och hungra uppstår alltför ofta osämja mellan Stormaheidur och de mittländska byborna, och det är bara ren tur att inget blod har spillts ännu.

Hittills har hennes föräldrar haft den något naiva uppfattningen att denna stridighet kommer dämpas bara Stormaheidur får gifta sig och bygga eget. Men efter ännu en vinter av fruktlösa försök att hitta en villig kandidat ger de upp. Med orden “Kom inte tillbaka förrän du är gift och stadgad” skickas Stormaheidur ut i världen för att hitta en lämplig make…

Stormaheidur är runt 1.80 lång och är kraftigt byggd. Hon har svart hår i någon slags fläta och svarta ögon under ett par väldigt buskiga och sammanvuxna ögonbryn. Hennes djupt sittande ögon och låga panna ger henne ett misstänksamt, kanske till och med slugt, utseende, men som de flesta snart erfar är detta bara skenbart. Hennes ansikte pryds av ett flertal håriga födelsemärken. Hon klär sig i sälskinnsbyxor och en parkas och är besmyckad i olika bitar från narvalshorn och valben, med religiösa ingraveringar.

Galpe Drakfjäll
Galpe kommer från Arten, högsätet för huset Reidmarr i Silvertrunder. Familjen Drakfjäll består av tvillingarna Galpe och Gava, lillebror Halltugher föräldrarna Albrecht och Nani. De bor i ett hyfsat fint hus i direkt anknytning till Reidmarrs borg. De är trots allt i Arten, så det är inget extremt överflöd.

Familjen är en av de äldre trotjänarna till Arten och huset Reidmarr, och åtnjuter en viss respekt i och med det. Fadern själv är en av fem i Brydil Reidmarrs närmsta råd. Namnet Drakfjäll kommer från anfadern Eldenmarr Drakfjäll, dräparen av draken Godegisel. Efter en hård strid övervann han besten, och byggde med dvärgahjälp en sköld av drakfjäll som fortfarande finns i familjens ägo. Hans far bär den stolt, och ämnar lämna över den till arvtagaren för familjen.

Under uppväxten var Galpe alltid den misslyckade sonen. Förvisso var han klipsk och tog snabbt åt sig på de teoretiska lektionerna, men när det kom till stridande var det systern Gava som tog kommando. De kompletterade varandra väldigt bra, men för föräldrarna som ville ha två riddare till att försvara familjens ära var, och är, Galpe en besvikelse. En tanig, klumpig, lite småtjock sillmjölke med ett sinne givet åt studier i bibliotek snarare än slagfält. Sålunda var det med glädje Albrecht välsignade Gavas avfärd med en expedition för att finna Reidmarrs rikedomar i dvärgariket Fradkov.

Men så hände något förfärligt, bud kom att Gava och hennes hird hade försvunnit. Så Galpe blev motvilligt medskickad med ett gäng krigare för att återfinna sin försvunna syster. Han hjälpte till på det sätt han kunde, och förkovrade sig i dvärgisk kunskap innan de gav sig av. Tyvärr på vägen blev de överfallna av vildfolk. Hela sällskapet föll i striden, förutom Galpe. Han var en tanig liten skit som visade sig hjälpsam med örter och dylikt, och tilläts leva.

Denna vistelse blev dock inte långvarig. Kort efter Galpes första möte med vildfolket blev han räddad, då en närliggande trupp mittländare fann dem och dödade hans tillfångatagare. Galpe slog följe med denna trupp istället, och har sedan dess långsamt fortsatt den långa färden mot Fradkov och hans systers öde.

Det familjen inte visste var att det även fanns andra motiv till hans resa. Att Galpe vill rädda sin syster är självklart, men han har även ögonen på vissa myter och historier från de östra länderna i Trudvang. Berättelser om mäktiga figurer som kan bringa en drake på knä med endast ett ord, och strömmar av kraft i världen bara vissa kan se och studera.

Våra Hjältars Resa

Sista Natten i Ysolt
Vår berättelse tar vid när Wendl, Donja, Stormaheidur och Beirhann har anlänt till Ysolt i norra Dranvelte för att ansluta sig till Chall Kalmans omtalade företag - att etablera den nya utposten Stormvakt norr om Dranvelte och nära den fruktade Svartliden. Våra hjältar mötes som av en händelse då de sattes att ansvara över en och samma vagn på sin resa norrut, efter att ha introducerat sig så beslutade de sig för att ta vara på sin sista natt i civiliserade marker på stadens ölstuga - Den Röda Galten - och kom överens om att mötas där om någon timme eller två, därefter tog de sig an sina separata angelägenheter i staden.

Beirhann märkte snart att hans systerson Eorik blev ögad av fyrkarlen Leifnarr som begärde ut tull på de verktyg och varor som Beirann ämnade föra med sig ut i vildmarken. Beirann försökte artigt lösa situationen men Leifnarr begärde hela tre silvermynt i tull (hälften av hela Beirhanns monetära rikedom). Lyckligtvis anlände Wendl som genast förstod att det rörde sig om intet mer än utpressning och hotade den korrupte fyrkarlen med att använda sin ätts kopplingar i staden för att sätta honom på plats. Situationen avstyrdes således och den tacksamme Beirhann slapp betala. Wendl begav sig sedan iväg för att möta upp sin halvbror som arbetar som administratör i staden. Väl där bad brodern Wendl att stiga in ensam i stugan, det var någon där inne som ville tala med honom… Samtidigt så begav sig Donja och Stormaheidur direkt till ölstugan för att lära känna varandra över några glas av något starkt. Väl på ölstugan mötte de den legendariska skwildran Ealgae Sagoberättare som genast fann stort intresse för dessa två, mötet slutade med att Donja fick visa prov på sin förmåga i skaldande och förtäljde obscena berättelser till Ealgaes lutspel. De mötte även den höviske Yggbran, riddare av Silvtrunder, som bjöd dem på dryck och samtal. Åter till Wendl som möttes av en kvinna iklädd mörk huva sittande framför härden. Den mystiska kvinnan visade sig vara ingen mindre än Dawindra, Saldimarghads nästa lyddrottning och Wendls halvsyster. Hon berättade sorgset sitt ärende: Miger Ovus i Illdebadh hade blivit mördad i Siro Wertes egen helgedom och mördaren hade ännu inte fångats, nu behövde dock ätten snabbt besluta vilken gavlian i riket de skulle stödja för att bli storgavlian tills en ny Miger Ovus kunde utses. Wendl övertygade Dawindra om att försöka tilldela deras egen halvbror Nidmund - en munk i Illdebadh - positionen så att ättens intressen skulle skyddas av kyrkans makt. Därefter skiljdes syskonen åt men inte innan Dawindra varnat Wendl om den ökände krigsherren som sades härja i norr och i vildland.

Våra hjältar möttes sedan åter på ölstugan där de blev utmanade på dryckestävling av Hallbiorn, alla utom Wendl mottog utmaningen och efter många om och men så stod Donja kvar som ensam segrare och kammade hem potten på fem silvermynt. Innan kvällen avslutades så bekantade de sig även den unga men erfarna Rowena som skulle leda jägarna och stigfinnarna i det stora följet. De beslutade sig sedan för att sova men innan Wendl kommit hem blev han fasthållen av en bredaxlad man med obehaglig blick som introducerade sig som Marcin Hlom. Marcin frågade Wendl kryptiskt om Wendl stod på rätt sida och om han kunde lita på honom när “tiden är kommen”. Wendl gav inget tydligt svar och Marcin försvann lika snabbt som han dykt upp...

Resan Börjar
I gryningen vaknade Beirhann upp och letade upp sin systerson Eorik som hade druckit sig berusad och försvunnit bland stadens hus under natten, han fann den unge mannen avtuppad i en gränd med ett stort blåmärke över ögat. Beirhann beslutade sig för att konfrontera Eorik om blåmärket vid ett senare tillfälle. Stormaheidur passade även på att stjäla en lösgående kyckling för att blota i största hemlighet hos stormikjalten sigrun som också skulle följa med på resan.

De första dagarna i resan förflöt tämligen händelselösa tills Wendl beslutade sig för att söka upp sin gamle vän Jogr, ett halvtroll som funnit Gaves ljus och som även han skulle följa med till utposten. Jogr fanns dock ingenstans att finna tills Wendl fann honom gående långt bakom hela följet. Jogr berättade att det var virannen Marcin Hlom och hans följeslagare som hade tvingat honom att hålla sig långt bakom tåget för att inte sprida sin “trollsmitta” bland hederligt folk. Wendl bjöd dock Jogr att följa med tillbaka till hans nyfunna vänner, ett erbjudande som Jogr tveksamt, men tacksamt mottog. Detta ledde dock till en smärre konflikt mellan Wendl och Marcin Hlom som vredgades över att Jogr blivit insläppt bland de övriga igen. Marcin lämnade dock vännerna utan större bråk men var märkbart ilsken.

Efterföljande dag så konfronterade Stormaheidur och Beirhann Eorik om vad som hade inträffat i staden och fick veta att han hade erhållit blåmärket efter att han hamnat i bråk med en gråhårig kvinna med en stor röd ring hängande från en halskedja vid namn Hreigr och att denna kvinna även befann sig bland de resande. Stormaheidur ansåg att Hreigr hade utfört ett nidingsdåd då hon misshandlat en berusad 17-åring och tog med sig Eorik för att kräva upprättelse. Efter att ha ropat runt bland de resande en stund insåg dock snart Stormaheidur att den röda ringen var en av Stormehansans symboler och att Hreigir antagligen var en mäktig kvinna och således började hon ångra det hon nu påbörjat. Det var tyvärr för sent för ånger och Hreigr dök snart upp med ett följe på sex skumraskfigurer beväpnade med dolkar och knölpåkar. Hreigr var först samlad och betedde sig överlägset gentemot våra hjältar och situationen var spänd. Donja såg dock att Hreigr bar en armring som hon kände igen, en armring som var en släktklenod i hennes familj och som tillhört hennes egen kusin. Donja vredgades och anklagade Hreigr för att vara en simpel tjuv, något som fick Hreigir att tappa fattningen och att lämna sällskapet efter att ha hotat dem med löften om att detta i sanning inte var över…

Redan samma natt så vaknade Donja av kallt stål mot sin strupe då en av Hreigrs skurkar hade smugit sig in i hennes tält och försökte få henne att berätta allt hon visste om Hreigir. Donja vek sig dock inte och strid utbröt. Snart hade mannen oskadliggjorts tack vare Beirhanns starka nävar och Wendls hyrsvärd Altherics vassa yxa, dock inte innan han sårat Stormaheidur djupt med sin dolk. Våra hjältar försökte sedan med Hallbiorns hjälp få mannen att erkänna att det var Hreigir som hade skickat honom men om detta höll han tyst. Donja, Beirhann och Wendl begav sig sedan till Chall Kalman för att lägga fram sina anklagelser gentemot Hreigr. Där på plats var även Hreigir själv som frågade Chall om han verkligen hade råd att göra sig till fiende gentemot Stormehansan, Donja kontrade med ett brandtal där hon anklagade Hreigr både för att vara tjuv och för mord utan vapnaskifte. Chall rördes av Donjas vältalighet men utan bevis var han likväl tvungen att låta Hreigr gå ostörd, han lovade dock Donja att sätta en hirdman vid deras tält om natten så att ej fler missdådare skulle försöka sig på något nidingsdåd. Donja var tacksam över detta men skakades likväl av den hatiska blick som Hreigir givit henne innan de skilts åt, en blick som lovade hämd…


Galtevår
Fyra dagar gick under vilka Wendl såg till att släta över sin tidigare osämja med Marcin Hlom genom att vända dennes misstro från halvtrollet Jogr och istället mot Stormehansan. Wendl sade till Marcin och de andra Gavetrogna från väster att det var Hreigir och hennes missdådare som låg bakom mordförsöket på Donja och lyckades skapa misstro mot Stormehansan i synnerhet och stormländarna i allmänhet. Stormaheidur och Donja fruktade emellertid för vad Hreigir skulle göra härnäst och valde att ligga lågt för att inte provocera fram en snabb hämd…

Så en morgon, fyra dagar efter mordförsöket, vaknade våra hjältar upp av skrik och tumult utanför sina tält. Stormaheidur och Wendl var kvickast att vakna och såg då att fyra skogssvin, galtar stora som björnar, härjade runt i lägret och skapade kaos och elände. Två av dessa blev upphållna av Hallbiorn och Yggbran respektive Marcin Hlom och hans knektar men ännu två härjade ostört i lägret. Stormaheidur trotsade all rädsla som skulle stoppat en mer försiktig kvinna och åkallande Stormes blick rusade hon gentemot galten med sitt spjut. Wendl skyndade sig istället att rädda sin skrivarutrustning och att väcka Altheric så att denne kunde ge sig in i striden. När Donja och den lärde ädlingen Galpe Drakfjäll från Silvtrunder fångade initiativet så såg de båda till att väcka hirden till gärning. Dessa tog utmanade den fjärde galten som ännu härjade fritt. Stormaheidur lyckades skickligt undkomma galtens betar och såra den men Wendl såg då att besten istället siktade in sig på ett ungt gossebarn. I en osjälvisk men klumpig manöver knuffade Wendl barnet ur vägen och tog istället själv emot svinets sargande attack. Skadad och omkullknuffad överlät Wendl sedan striden till de övriga hjältarna. Altheric, Donja och Stormaheidur lyckades med gemensamma krafter att dräpa besten utan större problem och när samtliga galtar dräpts erhöll de stor respekt för deras mod och stridskonst.

Efter striden bekantade våra hjältar sig med Galpe Drakfjäll då denne såg till den lätt sargade Wendl som självömkande kved ut ett väl inövat Gavelöfte. Stormaheidur drog sig till minnes att det faktiskt var tid för Galtevår och att de svin som nu dräpts var som givna av Storme för att kunna fira en sådan fest och mycket riktigt så anordnades en sådan fest av Chall Kalman då denna ville skapa bättre välvilja inom följet efter de senaste dagarnas oro. Wendl emellertid vägrade att deltaga på en sådan hednisk högtid och sade att varken Altheric eller Galpe minsann skulle fira den heller då även de var Gavetrogna. Wendl och flera av de Gavetrogna skulle istället fira en variant av den västerländska Svinstekan som, enligt Wendls påpekande, var långt äldre och mer lämplig än Galtevåren.

Galtevåren och Svinstekan firades således på sina respektive håll i lägret, Galtevåren av de flesta och Svinstekan av de Gavetrogna som var mer skeptiska mot att deltaga i den stormländska traditionen. Galtevåren blev en riktig fest då Stormaheidur erbjöd Hreigir fläskkött från Galten som en gest för att förlåta den tidigare illviljan, såsom seden är under Galtevår, och Hreigir försonades med Stormaheidur. Donja emellertid åkallade stor uppmärksamhet och förtäljde en egenskriven nidvisa av ypperlig kvalité. Nidvisan var riktad mot Hreigir och lyckades tack vare sin storslagenhet att svärta ner Hreigirs rykte något enormt utan att den kunde uppfattas som en direkt förolämpning i sig. Svinstekan var emellertid mindre festligt och mer from. Wendl samtalade kort med de flesta av de Gavetrogna där för att göra sig synlig för dessa och passade även på att introducera den ensamme Galpe för den än mer ensamme Jogr och en vänskap började försiktigt att ta vid mellan dessa.

Besök i Greinheiw
Följande dag så tog Galpe tillfället i akt och imponerade Chall med sina administrativa kunskaper men misslyckades sedan med att hjälpa de skadade stormländarna ur hirden som istället började misstro den lärde från väst. I två dagar reste sällskapet sedan vidare tills Rowena återvände från sin spaningsresa och meddelade att gruppen närmade sig utposten Greinheiw. Många glada rop kunde höras i följet som närmade sig mittpunkten på sin resa men snart tystnade dessa rop när gruppen passerade en omkullvält vagn med svarta pilar i och med en omärkt grav bredvid. Väl där togs de emot av vaktkaptenen Svenha, gårdsmannen Silgur Lomin och hans hustru, Gianna. Galpe slösade ingen tid utan började genast att fråga Silgur om denne hade påträffat hans ridderliga tvillingsyster och om han kände till något om det gamla dvärgiska riket Fradkov. Silgur svarade att han visst hade påträffat en ung riddare som liknade Galpe till utseendet men att han inte sett henne på många månvarv. Han berättade vidare att det en gång i tiden hade funnits en ingång till Fradkov vid stenröset öster om utposten.

Under kvällen berättade Ealgae berättelsen om Eldenmarr Drakfjäll, Galpes anfader, som en gång i tiden hade besökt just denna utpost när han skulle dräpa logedraken Godegisel.

“Eldemarr rådfrågade den vise äldsten som då bodde på just denna gård, ja kanske satt han vid just denna härd, och äldsten gav Eldemarr rådet att söka hjälp av dvärgarna i Fradkov, ty de om några skulle äga ett vapen som kunde skada besten. Eldemarr tog detta råd och sökte dvärgariket. När han väl hade funnit det så förhandlade han med dvärgarna som var villiga att låna honom ett värdigt vapen men endast om han lämnade sin ätts arvegods, spjutet Rättsinne, i pant. Eldemarr godtog motvilligt detta erbjudande och lämnade Fradkov med sitt nya vapen för att ta sig an draken…”

Stormaheidur blev uttråkad av sagan som handlade om Gavetrogna hjältar och valde därför istället att hjälpa Svenha hålla vakt på muren. Efter en händelselös kväll så berättade Svenha att hon hört från förbipasserande pälsjägare från Minjahura att det fanns en by där uppe som kallades för Vastrana där det viskades om att det en gång levt en jätte med magen full av guld väster om byn men att denna jätte hade förvandlats till sten när den sov. Guldet sades dock finnas kvar där ännu, men få vågar sig dit på grund av den trollrika skogen… Samtidigt så spenderade Wendl, Donja och Galpe kvällen med Jogr och den flaska med starksprit som Galpe hade sammanställt. Efter att ha druckit av spriten fick Galpe tillräckligt med mod för att anförtro sig åt sina nya vänner och berättade för dem om sitt uppdrag att finna sin syster och Rättsinne i Fradkovs djup. De närvarande vännerna lovade att hjälpa Galpe med sitt uppdrag i framtiden ifall han skulle finna Fradkov…

Wendl avslutade natten i ett förnöjt rus efter mycket drickande och somnade i armarna på Ayna, systern till den stormländske pojken Ese som Wendl tidigare hade räddat…

Nästkommande dag så mörkades himlen av moln och ett piskande regn började falla över Greinheiw. På eftermiddagen rycktes våra hjältar ur sin sysslolöshet när de hörde rop från vaktposterna och en skadad Svenha återvände från sin patrull. Svenha berättade att troll hade överfallit henne och hirdmännen som patrullerade området och att endast hon hade överlevt attacken. Greinheiw började genast rusta för strid och Hallbiorn förberedde hirden men Chall tog våra hjältar åt sidan och gav dem ett eget uppdrag. Burldur, byggmästare och dvärg, hade tidigare givit sig av mot stenröset och hade ännu inte återvänt. Chall fruktade för sin väns liv då denne hade färdats utan hird och när nu troll förberedde ett anfall så var faran ett faktum. Våra hjältar skickades snabbt iväg för att hämta Burldur. När de färdades på den leriga stigen i skogen så bad Wendl en bön till Gave för att erhålla en vision om vad de skulle påträffa framöver. Till sin förfäran uppenbarade sig gula ögon och vassa tänder bland höga träd i hans sinne och han förstod genast att strid skulle vara oundvikligt. sällskapet kom dock fram till stenröset där Burldur febrilt letade efter en ingång till Fradkov med hjälp av sina två trälar. Sällskapet fick under flera minuter argumentera med Burldur för att övertala den envisa dvärgen att lämna röset bakom sig och det var redan kväll då de åter färdades på stigen igen. plötsligt hörde Donja barnaskri framöver på stigen och sällskapet fann strax en död kvinna iklädd rutiga kläder som höll ett litet bylte i sin famn. Kvinnan hade en svart trollpil i ryggen men i byltet låg ett i högsta grad levande spädbarn. Stormaheidur försökte övertyga sällskapet att barnet skulle lämnas så att det fick uppleva sin vargnatt i sann vildbronjesed men det övriga sällskapet vägrade lämna barnet åt sitt öde och tog med sig det. Stormaheidur försökte då övertyga de andra att lämna barnet i hennes vård då det skulle kunna bli ett furstligt offer till Storme, ett offer som skulle garantera att Stormvakt gick under gudarnas beskydd. Wendl förfärades över att få sina fördomar om stormländare bevisade och sade bestämt att barnet skulle fostras i kyrkans vård. Medan sällskapet bråkade så märkte de inte att skogen tystnat omkring dem och att gula ögon skymtade i skogen… Plötsligt så borrade en pil ner sig i vägen framför våra hjältar och ett halvdussin skogstroll rusade ut från skogen med vapen i högsta hugg. Donja, som förstod bastjumål, hörde att trollen ropade girigt efter barnet i hennes famn och försökte, med Wendls uppmaningar, att fly striden med barnet. Gång på gång försökte hon rida hästen men den måste ha skrämts av trollen ty den kastade gång på gång av henne från sin rygg. Det var nu upp till de tappra krigarna att besegra de hemska trollen… Efter en vildsint strid och krigarbragder från framförallt Stormaheidur och Altheric så stod våra hjältar som segrare. Stormaheidur, Donja och Galpe passade på att att söka igenom de döda skogstrollen efter plunder och de fann i samma ordning en dolk, ett fisköga och ett guldmynt. Våra hjältar skyndade sig sedan tillbaka till Greinheiw och sökte skydd under natten då den våldsamma striden om Greinheiw utkämpades…
Ankomsten till Stormvakt
Natten passerade och när morgonen grydde var trollfolket besegrade men många var skadade och två män ur hirden hade stupat. Chall förkunnade att resan vidare skulle bli fördröjd så att de skadade fick tid att läka och så att reparationer kunde undergås. Ett helt månvarv hann passera innan det stora följet gav sig av igen och de färdades i 20 dagar innan de slutligen kom fram till den stora ängen där utposten skulle byggas. Samtliga gladdes och under kvällen firade våra hjältar med en stor fest att de nu hade nått sin resas mål. Nästa dag började våra hjältar med sina egna separata åtaganden, Wendl planterade ett ekollon som Marcin Hlom hade erhållit från självaste Ovus i väst, Galpe investerade sina pengar för att påskynda arbetet med träborgen som Chall skulle bygga med timmermännens hjälp och började således att anta rollen som en viktig administratör på utposten, Stormaheidur började snart att utforska det närliggande skogarna tillsammans med den unge Ese som hade blivit smått förälskad i den tappra Stormaheidur, slutligen så spenderade Donja nästföljande månad med att se över bygget av vännernas hus medan hon odlade vänskap med Virannen Ninni som hade fått ansvaret för spädbarnet som sällskapet hittat i skogen av Wendl. Och så passerade ytterligare ett månvarv…
Den Sovande Kungen
Donja hade sedan en tid tillbaka börjat plågas av olycksbådande drömmar i vilka skogsvarelsen Puckh, som en gång räddat hennes liv, uppenbarade sig och stal hennes ännu ofödda barn ifrån henne. Just denna natt vaknade hon flämtande framför elden efter att Puckh hånleende hållit upp fyra varnande fingrar mot henne. Galpe som tillsvidare delade hus med Donja och Stormaheidur vaknade också upp och såg oroat på sin kamrat. Donja anförtrodde sig till Galpe och berättade om sina mardrömmar medan han bryggde något för att stilla hennes skärrade sinne. Plötsligt avbröts deras samtal av att Stormaheidur rusade in i huset. Stormaheidur hade varit borta i nära en vecka och utforskat de västliga skogarna och berättade att hon där hade stött på en jägare från en by väster om Stormvakt. Jägaren hade introducerat sig själv som Dan Jägare från Vastrana och hade sedan bett Stormaheidur om hjälp. Hans by hölls i ett järngrepp av halvtrollet Grånacke och hans fruktansvärda rövarband och ingen kunde färdas långt ifrån byn då rövarbandet hade hotat att bränna ner hela byn om inte alla invånare var hemma när de kom på sina nattliga räder. Dan hade bett Stormaheidur att ta med sig några trogna vänner till byn och bistå dem men varnade henne från att bli upptäckt av Grånackes spejare då detta skulle innebära slutet för Vastrana. Således hade Stormaheidur nu kommit hem för att be sina fränder att bistå den Gerbanistroende byn. Donja gick snabbt med på att färdas dit men Galpe var oroad över att hamna i strid då han mindes den hemska striden med skogstroll för nästan två månader sen. Galpe gick till slut med på att följa med men endast ifall han kunde ta med sig en hjälpande hand från Stormvakt. Således packade de sina saker och skildes åt innan de skulle mötas vid utkanten av byn.

Donja ville informera sin frände Nani om vart hon skulle bege sig men då det var mitt i natten sov denna ännu. Donja nöjde sig med att lämna ett meddelande till henne och stötte sedan av en händelse in i Yggbran som hade nattvakt denna kväll. De språkade litet och Donja frågade efter en stund om inte Yggbran ville följa med till Vastrana på deras uppdrag till vilket han svarade att han gladeligen skulle bistå dem med ett så hedervärt uppdrag. Galpe emellertid sökte upp Rowena, den unga stigfinnaren och äventyraren som hade lett förtruppen då de färdades till Minjahura. Han fann hennes hus i utkanten av byn och knackade på men fick först inget svar men hörde att någon hastigt flyttade på saker där inne. Han försökte lyssna mer noggrant till vad som hände men just då öppnade Rowena dörren på glänt och såg vad han försökte göra. Misstänksam frågade hon då vad Galpe sysslade med när han smög runt i mörkret. Galpe kom först av sig när Rowena upptäckt honom och eftersom han var ovan vid att tala till en så vacker kvinna som Rowena var, han lade dock märke till att Rowena hade flera märkliga är i sin handflata… Galpe lyckades dock komma in i sin mer formella roll och berättade om situationen i Vastrana, att han önskade att hon skulle följa med på färden och erbjöd henne en stor tjänst i framtiden mot detta. Rowena såg endast på honom en stund men godtog sedan detta erbjudande och sade att hon skulle möta dem utanför byn om två timmar.

Väl iväg så samtalade Stormaheidur mycket med Rowena, dels eftersom hon ansåg att Rowena var en hedervärd krigare och dels för att undvika riddaren Yggbran som hon inte hade mycket till övers för, en åsik som till Stormaheidurs uppskattning till synes delades av Rowena. Yggbran fick däremot sällskap från Galpe som snabbt fattade tycke för den snälle riddaren som skiljde sig så mycket från de i hans familj som ofta hade ansett honom vara mindre värd på grund av sin veka fysik. Snart var de framme vid mötesplatsen som Stormaheidur bestämt med Dan Jägare och mycket riktigt var han där, sittande på en stubbe i morgonljuset. Dan hälsade tacksamt på sällskapet och bad dem att vara så tysta som de kunde när de tog sig igenom skogen. Sällskapet passade på att viskande ställa frågor gällande situationen i byn och rövarbandets storlek vilka Danj Jägare försökte besvara bäst han kunde. När sällskapet anlände till byn var det eftermiddag och bybor som såg dem utbrast förvånat “vid Aerik, utbölingar!” och liknande saker. Dan Jägare såg dock till att gruppen snabbt anlände till byäldstens hus och bad dem tala med honom om situationen. Dörren öppnades av en man med ett pilformat ärr över ögat. Detta var Peiter, stans mjölnare och tillika byäldstens Akirs son. Peiter ledde gruppen till sin far, en åldrad vildbronja som satt framför eldstaden och vilade händerna på sin stavyxa. Akir förklarade åter igen situationen och sade att skogens väsen inte längre skyddar byn sedan några generationer tillbaka, vidare så hade Grånacke nu tagit byns stormikjalt som gisslan. Han bad våra hjältar att rädda byn då han nu fruktade att Grånacke snart skulle bränna ner den och döda alla som bor i den, han kunde inte ge dem mycket i belöning men lovade dem en silvertacka som hans familj länge hade haft i arvegods. Stormaheidur slogs av tanken att trollen kanske sökte guldet som Svenha i Greinheiw hade talat om under deras vaktpass på muren och frågade om inte byborna själva hade sökt detta guld. Akir svarade att få vågade bege sig ut i de västra skogarna nuförtiden då det sades att ett hemskt troll höll till där, Dan Jägare hade till och med stött på det och nästan själv blivit fångad och uppäten!

Våra hjältar var nu fundersamma, de visste att de inte skulle vara någon match för rövarbandet i öppen strid men svaret på deras problem tycktes iallafall ligga i skogen. En plan att använda det hemska trollet gentemot rövarbandet började nu ta vid men först såg de till att Yggbran säkert kunde ta sig tillbaka till Stormvakt för att varna Chall om hotet från rövarbandet. Detta hade dock kostat våra hjältar flera timmar och snart anlände mörkrets inbrott. Gruppen beslöt sig för att slå läger men tände ingen eld, det var trots allt sommar och de fruktade att Grånackes spejare skulle finna dem om de tände en brasa. Sällskapet tog sedan var sin nattvakt och natten förflöt händelselös tills Donja skulle väcka Rowena för att ta sitt pass. Donja lade då märke till de märken som Galpe sett dagen innan och förstod att detta rörde sig om de ärr som var vanliga bland de som svor eder till flowrorna. Donja såg dock även en papperslapp som var hastigt instoppad i Rowenas packning och knyckte åt sig denna när Rowena inte såg. Donja läste sedan lappen på morgonen då ingen annan såg och fick veta ett och annat om Rowena…

Färden fortsatte sedan genom skogen men stämningen var tydligt spänd från Donjas håll gentemot Rowena. Plötsligt hördes knakande fotsteg runt omkring dem och innan sällskapet visste ordet av så föll en jättelik skugga över dem och de hörde en bullrande röst säga: “vid Aerik, vad gör ni i min skog?” Våra hjältar skrämdes först vid åsynen av det stora kungstrollet Grubbelgruff men lugnade sig snart då han inte tycktes aggressiv, de höll sig dock på vakt och händerna nära sina vapen. De förklarade sitt ärende och trollet föll då och då in i anekdoter som berörde ämnena som de tog upp. Grubbelgruff bjöd snart in dem till sitt hem och då han verkade harmlös så följde sällskapet med honom. Väl framme vid Grubbelgruffs grotta så såg de ett övervuxet spjut och frågade Grubbelgruff om han var en krigare, Grubbelgruff skrockade dock endast och sade att det var från tiden då han var ung och fortfarande gillade att slåss, Galpe suckade och började något modslagen att fundera på en ny plan. Grubbelgruff berättade många små berättelser och sällskapet insåg nu snabbt att Grubbelgruff hade ett väldigt dåligt minne. En berättelse fäste sig dock i våra hjältars sinnen: berättelsen om Aerik. Grubbelgruff berättade att en gång in tiden hade en snäll man som kallades för Aerik vandrat i dessa skogar och att så länge han hade funnits där och hållit hov i sitt skogsslott så hade ingen ondska eller oknytt funnits i skogen. På den tiden hade Grubbelgruff bott i utkanten av Vastrana och trivts väl med folket där. Plötsligt en dag så slutade Aerik att vandra i skogen och oknytt och ondska började anlända till skogen, byborna började nu frukta Grubbelgruff och jagade bort honom från byn och sen dess har han levt ensam i skogen sånär som Flora och Lilja “de snälla blombarnen” som då och då kommer med honungskakor till honom. Gruppen insåg nu att lösningen på deras problem låg i att finna Aerik av skogen och frågade således Grubbelgruff var skogsslottet var. Grubbelgruff mindes inte så noga men pekade ut en ungefärlig riktning som våra hjältar kunde följa så de tackade honom för hans hjälp och gav sig sedan av mot kung Aeriks slott.

Efter att ha vandrat ett par timmar så stannade Rowena upp gruppen, och de kunde alla höra hur fotsteg och röster närmade sig, Rowena pekade ut ett stort omkullvält träd vilket de gömde sig bakom medan rösterna blev allt starkare. Det visade sig vara ett par gråtroll från Grånackes rövarband som ställde sig framför det omkullvälta trädet och en av dem började lätta på blåsan medan de verkade bråka om något. Donja som kunde tala trollspråket, bastjumål, förstod emellertid det mesta som sades. Det verkade som om den ena ville bränna ner Vastrana direkt och dra vidare eftersom det fanns besvärjelser i skogen, de nämnde en ruin med ett silversmycke och en gammal man i men att en av deras kamrater hade fallit i en dvala när han rört vid smycket och att han fortfarande inte vaknat. Efter en stund gick de vidare men sällskapet förstod snabbt att det var Aeriks slott som var ruinen de pratat om. Sällskapet fortsatte sedan sin vandring, nu konfunderade över vad för slags förtrollat smycke som kunde finnas inne i ruinen…

Plötsligt kände Donja att en kotte träffade henne i huvudet och sedan en till. När hon vände sig om så såg hon en ung flicka hänga uppochner i trädet ovanför henne. Flickan hade långt mörkbrunt, nästan grönaktigt, hår och lätt spetsiga öron. Flickan var uttråkad och ville höra om spännande saker och sällskapet berättade om sina mer farofyllda upplevelser som de varit med om än så länge. Detta gjorde den lilla flickan uppspelt så att hon började prata om sig själv och platser hon varit, bland annat en ruin norröver med ett sovande troll. Flickan som nu hade presenterat sig som Minna ville nu leka kurragömma vilket Donja och Stormaheidur också gjorde med henne. Efter att de hittat flickan föreslog de att de skulle kunna leka i ruinen norröver för att göra det mer spännande, detta tyckte Minna lät som en bra idé och ledde dem nu dit med ett leende på läpparna.

När sällskapet strax var framme klättrade Minna upp i ett träd och varnade dem för ett surt troll med ett gäng kedjade vargar som låg och sov ovanför grottöppningen som de skulle in i. Sällskapet skickade då fram Donja och Rowena för att oskadliggöra trollet innan han hann tillkalla hjälp från rövarna. Rowena och Donja smög tyst fram till backen vid grottöppningen försiktigt började de att klättra men plötsligt så tog Donja av misstag tag i en lös rot som drog med sig en massa stenar. Stenarna förde ett redigt oväsen och Donja kunde nu höra hur någon ropade “Vem där?!” från kullens topp… Donja var dock snabbtänkt och svarade rösten på Bastjumål med sin mest trollaktiga stämma att hon var en av Grånackes egna och att han måste hålla huvudet lågt då hon var förföljd. En ny plan smeds i stunden och medan Donja distraherade trollet ovan så smög Rowena runt kullen och oskadliggjorde vargarna och trollet. Vägen in var nu fri.

Väl inne möttes våra hjältar av en mäktig sal som samtidigt tycktes vara en naturlig grotta upplyst av magnifikt solljus från ovan. Längst bak i hallen satt en gammal man täckt av damm och uråldrigt spindelväv. Hans hals sken dock från ett halsband av silver som reflekterade solljuset som föll in i salen och vid hans fötter låg ett troll som snarkade ljudligt. Att den gamle var kung Aerik av skogen fanns det inte längre några tvivel om. Legenden var sann. Donja närmade sig halsbandet tillsammans med Galpe och Stormaheidur men de tog de varligt då de kom ihåg vad de hört om det förtrollade smycket. Stormaheidur och Donja såg då inskriptionen på det mystiska smycket:

“Tusen år i sömnens sand Icke att bitas av tidens tand Aldrig att brytas av vuxen hand Evigt där i drömmens band “

Våra hjältar förstod snart att förbannelsen endast kunde brytas av ett barn och bad då Minna att ta av halsbandet från Aeriks hals. Mycket riktigt var detta vad som krävdes och Aerik slogs med ens upp sina ögon samtidigt som en mäktig vind for genom rummet och allt damm och all väv flög av från Aerik. Minnas ögon tårades då hon nu mindes vem Aerik var och hon omfamnade den nu leende gamle mannen. Han tackade våra hjältar för att de hade hävt den onda förtrollningen som hållit honom från allt det som han älskar och bad dem förkunna om de önskade hjälp med något. Våra hjältar berättade då om Vastranas plågor och Aerik försäkrade dem att rövarna inte längre skulle finna någon fristad i hans skog, han tog upp sällskapet på berget och de kunde se hur skogen rörde på sig och de hörde tjut och hornstötar från de förskräckta rövarna i skogen. Aerik vände sig sedan till våra hjältar och gav dem varsin ring som en mer personlig tackgåva, han förklarade att ringarna var magiska och skulle bistå dem närhelst de behövde gömma sig i en skog. Han tackade dem sedan igen och tog avsked innan a´han med sina mystiska krafter transporterade våra hjältar tillbaka till utkanten av skogen vid Vastrana.

I Vastrana togs de nu emot som de hjältar de var och hyllades länge och väl. Stormaheidur som sökte gifta äktade Peiter och byborna gladdes att en hjälte med Storme i sitt hjärta äktade byäldstens son. Sannerligen var detta ett tecken på att bättre tider nu skulle komma. Stormaheidurs bröllop utspelade sig samtidigt som byn firade sina hjältar och ett tre dagar långt gästabud hölls. Alla våra hjältar och deras fränder var bjudna och även Grubbelgruff som nu fick en chans att träffa byborna och visa att han inte var någon att frukta. Allt tycktes väl men en oro grodde i Donjas hjärta, ty hon visste en hemlighet som hon ännu inte hade förtäljt för sina fränder…
Råttfångaren
 
Posts: 1
Joined: 12 Jul 2018, 00:08

Return to Värld och inspiration

Who is online

Users browsing this forum: No registered users and 1 guest