RiotMinds forum

Officiellt forum för Trudvang, Drakar och Demoner & Götterdämerung. Official forum for Trudvang Chronicles

Värld och inspiration

Berättelse

Ett forum för spelvärlden Trudvang. Här ska diskussioner och frågor om Trudvang ställas.

by dion72 » 21 Mar 2016, 15:27

Ur Aredmal
En saga som inspirerats av Riotminds Trudvang.

Andra dagen

Nästa dag väcktes de av Vords mullrande stämma.
”I dag är det äppelplockning som ska göras. Orkar gossarna med det?”
Han skrattade högt och jagade på trälarna. Frukost stod snart serverad och medan de åt delade Vord ut uppgifter till alla utom sig själv. Då Ada frågade honom om han själv inte skulle utföra några sysslor på gården, muttrade gubben att han var gammal och giktbruten och inte kunde med arbete.
Vädret var fantastiskt, solen värmde och det låg en välsignad frid kring gården och markerna.
Vord fick hjälp med röjande av massa sly. Vale och Ulv kämpade med att hugga ner ungträd och Ymer hjälpte en ung trälkvinna med att binda ihop slaget gräs.
Ared och Ada fick en chans att umgås ensamma, Ared hjälpte Ada med plockandet av små, söta sommaräpplen. Han stod med en vidjekorg under trädet som Ada klättrat upp i och fångade äpplen hon släppte ner åt honom. De talade om allt och inget. Vid lunchtid kom en av trälkärringarna med kött och mörkt bröd. De åt sittande på en liten kulle mitt bland äppelträden med humlor surrande över blommorna i gräset. Han berättade för henne om vad han ville med sitt liv och hon berättade om sitt livs önskningar. Areds var om äventyr och erövringar, hennes om barn och egen gård.
Alderslandet var en lugn del av Spjutriket. Då och då hördes fåglar sjunga. Snart skulle de ge sig av inför den stundande vintern. Men än fanns det tid för flykt och sång. Kor råmade slött och gårdsfolket skötte sina sysslor.
Inget av detta märkte Ared, han var uppfylld av Ada, hennes skönhet och mörka ögon. Känslorna mellan dem växte allt mer, medan solen vandrade över himlen. Tiden flydde alltför fort. Då solen sjönk ner i väst var arbetsdagen till ända och alla gick in för att äta kvällsvard. Gårdsfolk och gäster bänkade sig till höna och rovor i en ljus buljong och som seden bjöd, dracks det öl till maten.
Gårdens herre fortsatte sina berättelser om resorna i fjärran länder. Alla roades av och skrattade åt beskrivningarna av folk och fä han mött på resorna. De unga fick drömska blickar då han berättade om västerns rikedomar och om österländernas mysterier, och det väcktes en längtan hos dem att se allt det han talade om. Vord njöt kungligt av att ostört berätta sina historier för nytt folk, folk som aldrig hört honom tidigare. Hans dotter och gårdsfolket hade sedan länge tröttnat på hans berättelser.
Ared lyssnade med ett halvt öra. Han hade mest ögon för Ada. Hennes hand låg i hans och deras fingrar var intrasslade i varandra. Då och då strök hon honom över armen eller knäet med sin andra hand och hon såg på honom varm glittrande blick.
Då Ared sent återvände till sin sovbänk följde Ada med. Hon satte sig nära, gav honom en kram och en snabb kyss på läpparna och gick sedan bort till sin egen sovbänk. Men hennes doft dröjde sig kvar och den gjorde Ared mer berusad än hennes fars öl hade gjort första kvällen.



Smedsvadet

När de nästa morgon gav sig av såg Ared sig om många gånger tills huset försvann bakom träden. Allt gårdsfolk stod utanför huset och bjöd farväl. Ada såg efter honom och vinkade och det gjorde honom glad och varm till sinnet. Men så fort stigen svängde och hon försvann bakom träden, kom en längtan över honom efter att få återse henne.
Ritten till Smedsvadet var skön och händelselös. Vädret var fortfarande fint. Solen värmde gott på deras ansikten då den sände ner sina strålar av ljus bland trädens röda och gyllene löv. Fågelsång hördes från skogens träd som lutade sig över vägen. Ymer red samman med ulv en bit före de andra. Ared och Vale förde samtal om framtiden.
”Om ni ska gifta er”, frågade Vale, ”när blir det?”
”Vet inte. Svarade Ared. Kanske till midvinter. Jag måste tala med far om det först.”
”Hon är oerhört vacker. Det måste vara det där… vad var det för blod hon hade i sig. Pali, något?”
”Nej, hennes morfar kom från Sinai, på något vis.”
”Aha, ja de ska ju vara vackra där. Men hon är förstås inte någon Jadeprinsessa”, skrattade Vale menande.
Han syftade på drömmar och samtal om Jaderikets beryktade döttrar.
Ared log och nickade.
”Nej det är sant. Men hon är…” han sänkte rösten, ”hon får mig att känna det som jag ska flyga upp i luften då jag ser på henne.”
Vale log och sträckte handen mot Ared och klappade honom på axeln.
”Du är kär din stackare. Ni kommer bli ett vackert par och ni kommer få vackra barn. Dessvärre lär de inte bli särskilt klipska om de ärver klokskap av dig och Vord”, sa Vale och skrattade. ”Sedan kommer ni bli två vackra gamlingar i Bjurhem och jag kommer bli kung av Jaderiket.”
”Du kan konsten att muntra upp”, sa Ared skrattande.
De återgick till att tala om sådant som både han och Vale tyckte om. De talade om resor, strider och hjältedåd, om vad de skulle ta sig för nästa år då de båda tänkt följa med på någon härnadsresa. Snart anslöt sig Ulv och Ymer till samtalet och de kom med gliringar och kommentarer. De skrattade och hade en trevlig ritt. Då och då mötte eller passerade de folk på vägen, resande i något ärende. Det fördes mycket byteshandel mellan gårdarna och många av de människor de mötte hade små vagnar eller kärror fyllda med säckar eller tunnor. Sensommaren var bråda tider för de flesta, men inte för dem, inte nu.
Eftermiddagen kom med gyllene ljus och skuggorna blev långa. Endast här och var glimmade solens strålar mellan trädtopparnas löv.
Ljudet från forsen började höras strax innan Smedsvadet kom i sikte. Skogen glesnade något och träden blev yngre. Den vaga doften av en lägereld nådde dem.
Så såg de resterna efter Glima Hårdhammres hus. Det var ett gammalt stenhus, det enda i trakten. Det hade ett hopsjunket tak som under åren fallit allt längre in i huset. Hårdhammres hus hade inte varit bebott på närmare tjugo år efter att en rödhårig trälkvinna dött och uttalat en förbannelse över gården och dess folk. Förbannelsen hade dräpt alla på gården i någon mystisk sjukdom. Sedan dess ville ingen komma nära den, än mindre bo i huset. Dock var detta det enda vadstället på långt avstånd.
Folk hade haft nattläger på den här platsen i århundraden. Kanske tänkte de som reste den här vägen och slog läger i närheten att förbannelsen skulle drabba bara dem som tog sig in i huset. Kanske var det så att fruktan för platsen lagt sig då förbannelsen tycktes sluta verka.
Ared och hans släktingar blev varse elden de känt lukten av, den brann i närheten av huset. De såg att det var en grupp på fem man som gjort sig ett läger där. De stannade sina hästar och Ared ropade.
”Hallå! Vi kommer i fred och söker slå läger här. Går det för sig?”
Männen vid elden hade alla rest sig. De var lortiga och bistra. En man med fyrkantigt ansikte tog till orda.
”Jag är Allvar av Ubbe Stenstupas ätt. Ni kan göra läger här liksom alla resande brukar. Men lägg ert läger en bit bort. Jag har en retlig bror som gärna startar bråk”, ropade mannen och tillade. ”Han är en bärsärk.”
Han pekade på en grym man i medelåldern som satt på en av stockarna kring elden. Det var en stor, gråskäggig och svartögd sälle. Han malde med käkarna och stirrade in i elden.
Ared nickade att han förstod.
”Vi ska hålla oss borta om ni vill. Vi gör vårt läger en bit bort och på andra sidan vägen!”
”Men vad är ditt namn?” ropade Allvar.
”Jag är Ared, son till Bore från Bjurklippeätten. Med mig reser min bror Ymer och våra kusiner Vale och Ulv Långe!”
”Det är gott att veta vilka man delar nattläger med!” ropade Allvar tillbaka.
”Det är sant!”
Han väntade på att Allvar skulle presentera de övriga i sitt följe, men det gjorde han inte. Av någon anledning tyckte Ared inte om männen. Lägerfriden var förvisso något som alla höll helig eller borde hålla helig, men han hade hört om nidingar som brutit den. Sedan fanns ju rövare. Den här natten skulle de hålla vakt. Ared och de andra red ett stycke bort. De kunde fortfarande se de andra, men det var så pass mörkt nu att de endast var siluetter vid elden. De redde sig sitt läger och lagade mat, åt medtaget kött och rovor från Vords gård. Då köttet slukats skar de upp en äppelpaj som Ada bakat kvällen innan och de smakade den med god aptit. Undertiden talade de om sitt besök på Barskegård och de enades om att Vord var en fantastiskt rolig man. Dessutom hade han varit på alla de där ställena han berättade om. Svarte Rolf, en av krigarna på gården hade varit med på Gubbens sista resor och han hade bekräftat vilken fantastisk kämpe Vord var. han hade också berättat hur oerhört rik Vord varit då han varit yngre.
Ymer frågade om Ared var allvarlig i att han ville gifta sig med Ada eller om hon bara var en stunds förnöjelse. Han frågade det med ett retsamt leende.
”Jag älskar henne”, sade Ared, ”hon är både klok och vacker.”
”Mest vacker va?” sa Ymer med ett flin.
”Ada är både vacker och hon tycks klok”, sa Vale.
”Ja verkligen och om du ändrar dig kan jag som din bror rädda familjens ära och gifta mig med henne”, skrattade Ymer.
Ulv sneglade bort mot den andra lägerelden.
”Jag har hört att hon kallas, den vackraste flickan norr om Häll och att det finns flera män i både i Galderlandet och i Gäldslandet som visat intresse för hennes. Faktiskt undrar jag om inte Vord sa något om att båda Hällregnsbröderna hade frågat om hennes hand. De där bröderna är väl rikast i landet”, sa Ymer och kastade en blick mot Vale, ”Vale, var det inte så?”
”Du är sannerligen en ond lille parvel”, sa Vale innan han tog en klunk öl och rapade ljudligt.
Ared spände ögonen i Ymer. Han petade i elden med en pinne, spetsen glödde och pinnen fattade eld. Han höll upp den och betraktade den några ögonblick. Ljuset från elden fick pupillen att glöda röd.
”Jag vet att hon vill ha mig och ingen annan”, muttrade han. ”Det finns något mellan oss. Något som får allt att... att kännas ljuvligt.”
Ymer skrattade högt och klappade Ared på axeln.
”Det är klart hon vill ha dig och ingen annan. Det lär bli glatt och festligt då du gifter dig bror. Fest är alltid roligt.”
Ulv höll upp ena handen och nickade mot det andra lägret. De andra följde hans blick och såg Allvar Stenstupa komma gående mot dem. Han höll upp ena handen för att visa att han kom med frid i sinnet. I den andra hade han en liten tunna. Då han kom in i ljuscirkel, såg de att kläderna var i trasor. Brungrå, i olika nyanser. Händerna var sommarbruna och bar fint nätverk av ärr. Vid sidan bar han ett svärd i en sliten skida.
”Hallå där, sade han, jag tog med mig lite öl över, om jag får bjuda?”
Ared betraktade honom tveksamt. Allvar log vänligt. Men det var något i blicken som fick Ared att känna tvekan.
”Din bror, kommer han?”
”Nej han håller sig i vårt läger. Jag vill bara höra lite nyheter… Om ni har några?”
Ared såg sig om på sina släktingar. Vale nickade och slog ut med händerna. Ymer log inbjudande, men Ulv såg tveksam ut. Med en suck sjönk Allvar ner vid elden.
”Inte direkt, vi har inte mött så många med nyheter.” sade Ared.
Allvar nickade fundersamt, sedan log han igen.
”Synd. Så vart är ni på väg?”
”Hem.” svarade Ared kort.
”Till Bjurklippan?” undrade Allvar fortfarande leende.
Ared nickade.
”Vart är ni själva på väg?” frågade Vale.
”Vi ska till Blothem och lär bli kvar där en tid. Vi har lite affärer att ta hand om.”
Ared betraktade mannen.
Vad kan det vara för affärer? Ingen av männen i Allvars sällskap ser ut att äga något av värde. Kanske är de hyrsvärd?
”Jaha”, sa Ared.
Allvar log fortfarande men det var något falskt i det där leendet. Ymer ställde fram trämuggar och Allvar fyllde dem med öl. Han höjde sin mugg i en skål.
”Lycka och välgång!”
”Lycka och välgång.” svarade de Areds sällskap, höjde sina muggar och drack.
Ölet var faktiskt gott och inte utblandat med vatten som fattiga män ofta tog till då det tröt.
”Så, har ni några nyheter?” frågade Vale.
”Jovisst”, svarade Allvar, ”jag har en hel del.”
”Varifrån kommer Stenstupaätten?” frågade Ymer.
”Vi kommer långt härifrån, hela vägen från Mund faktiskt”, sa Allvar skrattande och tog en klunk öl till, ”Jag och min bror är på väg till Blothem för att lösa in en skuld. Det vill säga få gäld av en man som förbrutit sig mot oss.”
Han tog ännu en klunk öl, sedan fortsatte han.
”Jag vet hur slitna och skitiga vi är, men vi ser ut som vi gör eftersom vi varit på en mycket lång resa. Just hemkomna efter en härnad i Mittens riken.”
Ymers ögon vidgades.
”Verkligen? På härnad! Berätta!”
Allvar skrattade igen och fyllde på sin mugg.
”Vi reste med Helge Stormfågel och hans män. Känner ni till Helge?”
Alla nickade. Såklart kände de till Helge Stormfågel. Han var beryktad i hela Spjutriket efter sin resa till länderna bortom Stormhavet, där det säg att han dödat en lindorm.
”Det var en gynnsam och blodig resa vill jag lova. Ända borta vid Morgenhallarna var vi och såg själva Morgenherren, Eldart. Vi hamnade i strid med honom och hans krigare, och min bror där borta”, han pekade mot den andra gruppen, ”dräpte sex stycken av dem. Jag själv dödade min beskärda del. Det var en god strid. Men tyvärr stupade Helge Stormfågel i den. Faktiskt, så var det Eldart som högg ner honom. Klöv honom från hjässan till bröstet.”
Han log igen då han såg ynglingarnas miner.
”Berätta mer.” bad Ymer. ”Dog verkligen Stormfågeln?”
”Ja. Vi blev också överraskade. Alla trodde att Helge skulle leva längre än vad han gjorde. Men vi alla ansåg också, att dö i strid med Eldart av Morgenhallarna var en bra sak. Det gör att gudarna tar emot Helge i det som kommer efter livet.”
”Helt säkert”, sa Ymer och nickade ivrigt. ”Men vad hände sedan?”
” Ja, efter att Helge dött, tog hans svåger, Borg över hirden. Det var en bra sak. Först trodde ingen att Borg skulle klara av att leda oss. Men han såg till att vi kom undan Eldart och att vi lyckosamt plundrade några gårdar och en borg på vägen mot havet. När vi var klara med plundrandet, gav vi oss av hemåt med stora rikedomar.”
Ared studerade Allvar.
”Var är dessa rikedomar nu då?”
Allvar kliade sig i skägget och suckade.
”Jag förstår att du inte tror mig, med tanke på hur jag ser ut. Men saken är den att vårt skepp gick under i stormpassagen. Det var bara jag, min bror och tre till som undkom.”
Några ögonblick stirrade Allvar in i elden och nickade för sig själv. Sedan såg han upp, log och fyllde på sin bägare. Ared gillade inte mannens leende. Det var något inställsamt, påklistrat och falskt över det.
”Men hur fick ni tag på skatterna?” undrade Ymer.
”Som jag sa, vi gjorde en räd mot några byar och en handelsplats och borgen. Vi hade också tagit trälar. Riktigt vackra och starka trälar var de. Men de gick alla under med skeppet.”
”Så… Jag hörde något om giftermål. Vem är flickan du ska gifta dig med? Jag vill önska er lycka”, sa Allvar.
Ared sträckte på sig. Hans sinne mjuknade något då han påmindes om Ada, och han gav Allvar ett snett leende. Stjärnorna och månen hade synts en god stund och de gav en del ljus utöver elden. Träden tycktes insvepta i silvrig dimma kantad av eldens rödaktiga sken.
”Ada, heter hon.”
”Ada… era namn är väldigt lika. Är ni släkt, kusiner?”
Ymer flinade elakt och Vale himlade med ögonen, till och med Ulv drog på munnen.
”Ada är dotter till den gamle härnadskämpen, Vord i Barskegård. Känner du till honom?” frågade Ymer.
Med ens stelnade Allvar till. Ögonbrynen drogs samman och det leende ansiktet förvreds till en föraktfull en grimas.
”Ja, den mannen… har jag hört mycket om.”
Också Ared stelnade till då han såg Allvars märkliga utryck. Deras ögon möttes över elden och Allvar reste sig långsamt.
”Vad menade du med det?” frågade Ared kyligt samtidigt som han också reste sig.
Deras ögon var fortfarande låsta. Allvars ögon hade smalnat till springor. Han tog ett djupt andetag och höll andan, innan han andades ut, som för att lugna sig.
”Det är inget att tala om”, sa Allvar och höll upp ena handen. ”Jag går till mitt läger nu och låter er vara ifred.”
”Är ni fiender?” sa Vale.
Allvar hejdade sig. Ögonen glödde i eldskenet och tänderna blottades.
”Fiender… Jag menade inget illa.”

http://avaloth.se/aredmal/aredmal-2/index.html
dion72
 
Posts: 1
Joined: 21 Mar 2016, 15:20

Return to Värld och inspiration

cron

Who is online

Users browsing this forum: No registered users and 2 guests